Varför och för vem var det egentligen jag presterade? Det som fick mig att undvika varningssignalerna och gå hela vägen in i sjukdom? Frågorna jag ställde efter min stora krasch 2012. Det var ju inte så att det här presterarbeteendet kom upp i mitt liv bara där och då. Det är något jag haft med mig sen barnsben och balanserat på i hela livet. Redan som 25-åring fick jag för första gången stanna upp pga stressrelaterad sjukdom.
BELÖNINGEN AV PRESTATIONEN
Jag ser några mönster. Ett att kompromissa för de ”svagheter” jag upplevde att jag hade, ett annat min stora nyfikenhet på livets alla arenor och en bristande förmåga att säga nej till roliga saker, ett mönster att jag älskade den belöning som kom med prestation. Att dofta på vinnarkänslan, att bli uppskattad, att känna sig framgångsrik, att vara en av ”de bästa” i det området jag sysselsatte mig i. Jag hade också en enorm revanschlust från en missad målsättning i tonåren, som stor drivkraft även i mitt vuxna liv.
MILJÖN
Att sen gå in i en fantastiskt utvecklande chefsroll, i en drömverksamhet, där vi dagligen mättes i olika tal och försäljningssiffror, var ju en riktig grogrund för en prestationsperson som mig att vara i. Jag fullkomligt älskade den här miljön, varenda dag. Att mätas, se hur vi låg till som grupp och som individer. Mitt team, som nästan var uträknade, litade fullt ut på vår kapacitet. The sky was the limit!
Det jag fick lära mig den hårda vägen, är att det kan bli alldeles för mycket av det goda. När prestationerna tar för stor plats i ens vardag och i oss som människor, är det enormt svårt att känna sig nöjd. Att alltid vilja nå längre, högre, bättre, snabbare.
ATT ALDRIG VARA NÖJD
Något jag märkte tidigt var att jag inte riktigt kunde glädjas fullt ut när vi nått ett mål. Visst, jag kunde fira och njuta en kort stund, men sen var det snabbt ”på det” igen och fokus på nästa mål som skulle uppfyllas. Det här blev extremt tydligt när mitt team hade presterat på topp under 2007. Jag stod på en scen 2008, som en av de mest framgångsrika enheterna i vår Nordenkoncern, och skulle ta emot ett pris. Det hade tagit oss 1 år att nå det här nästintill otroliga resultatet som också gav belöningen att få gå upp på den där scenen. Vi hade kämpat med blod, svett och skratt (just det året var det inga tårar) och laddat i veckor, då jag visste att vår lilla enhet med 2,9 personalresurser låg precis på den där häftiga siffran, 1,000,000:- i resultat!!! Så kom stunden att kliva upp på scenen med 400 personer som jublade och tjoade. Allt gick så fort. Bubbel, kramar och högtalarmusik. Härlig känsla!
Det tog några minuter, jag kramade om mina medarbetare som varit högst delaktiga i det här priset. Sen tog det några minuter innan prestationen fick fart igen. ”Undra hur vi ska prestera lika mkt eller mer nästa år”? ”Vad behöver jag nu utveckla vidare för att ligga på toppen?” ”Nästa år ska vi….” Osv.
MINA INSIKTER till dig som leder andra och lever med mycket prestation i arbetet:
- Lyft nådda delmål och var kvar i dem, landa i dem
- Påminn varandra om framstegen & FIRA längs vägen
- Stora målet finns där borta, men det är vägen fram som är målet…
- Spring inte på allt. Hjärnan fixar att fokusera på 3 mål åt gången
- Tillåt dig att ibland bara prestera 70%, i vissa fall räcker det gott
- Våga stanna, våga njuta (utan förbehåll på vad som senare som ska hända)
- Viktigast av allt: Du ÄR inte din prestation. Du är så mkt mer…
- Släpp aldrig taget om den viktiga återhämtningen och aktiviteter utan krav på prestation
Som min dåvarande chef sa till mig i min iver att fortsätta till nästa mål, nästa framgång eller vinst: – Anette, du måste lära dig att lägga dig som en fet katt i solskenet och bara njuta. Du får ta den tiden och du får också stanna upp.
Jag hörde vad hon sa, men jag tillät mig inte…jag var FÖR inriktad på nästa mål. Det ledde också till stora konsekvenser några år senare.
Jag finns här om du vill hitta förhållningssätt och utveckling i dina mönster och vanor kring prestationer.
