I vilan kom de rätta elementen fram, men den föregicks av 48 timmar offerkofta.
Semestern blev inte alls som jag förväntat mig i år. Sjukdom på semestern, sämre sömn, inställda planer, lite sämre väder, vardagliga ”måsten” blev mer regel än undantag…
– Ja, du hör ju, snacka om att se det som INTE gav energi.
I kölvattnet av offerkoftan kommer ofta skammen. Ni vet tankar som:
-Jag som jobbat så länge med min utveckling, gått igenom en del svårigheter och tränat mentalt under åtminstone 10 år, jag borde ju veta bättre!
När jag erkände och sa det högt inför andra människor, blev det lättare att bena ut och komma vidare, det tog 48 timmar…
Till hjälp fanns också inspiration i form av talanger som bjöd på sina smärtor och förhållningssätt att skala ner de där förväntningarna, även vad livet går ut på. Läste en fantastisk krönika av Malin Wollin om att hålla nere de rosenskimrande somriga semesterförväntningarna och lyssnade på ett för mig magiskt och sårbart sommarprat med författaren Emma Hamberg. Emma pratade om livet och döden och att ”ta plats” i sitt eget liv. Med kärlek, äventyr, passion, omsorg om sig själv och att klä sig med det breda skärpet i midjan, vid 45 års ålder. Love it!
Att leva på riktigt när vi väl lever – eftersom vi en dag ska dö.
3 frågor som vi kan fundera kring “på vår egen kammare”:
- Om allt var möjligt, hur vill jag uppleva och skapa mitt liv härifrån och framåt?
- Vad är viktigast för mig?
- Vilka fotspår vill jag lämna efter mig?
Mycket fokus på ”jag:et” kan tyckas, men om vi lyssnar på oss själva och våra egna behov i första hand, så kommer inte offerkoftan att ”knacka på” och utmana oss lika ofta heller. När tid ges, tar ofta tacksamheten över.
Insikten till nästa semesterperiod är att hålla en mer neutral förväntan, att putta in mer egentid och att medvetet skapa de fotspår jag vill lämna efter mig….sist men inte minst, att hela livet är ett lärande och det är precis som det ska vara.
Hur gick det med dina förväntningar i sommar?
